En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

torsdag 1 oktober 2015

Jodå, jag andas...

Tack, tack och taaaack från djupet av mitt hjärta, för alla era fina mail, kommentarer, brev och kort!
Det värmer så!
Ni är så hjärtliga och fulla av kärlek!

(Malin.D, wooow, tack för dig och stor kram tillbaka)

Jag lyser med min frånvaro, jag vet...
Och jag skäms att jag aldrig orkar svara er.

Men jag kämpar liksom med att andas på bara...

Uppdatering om graviditet och magbild (som många önskar) utlovas imorgon, då jag varit på barnmorske-besök.

Låter det ok, mina vänner!!

Puss å kram till er!!



torsdag 10 september 2015

När man förmodligen tror att man gör rätt...

Men det bara blir SÅ fel!!

Jag ska inte bli långrandig, det har jag faktiskt inte energi till.
Och ja, det kommer att bli aningen kryptiskt.

Jag tycker att det är ganska bra att tala om, när någon gjort eller sagt något fel.
(Gäller även mig)
För att man ska kunna ha en chans att tänka om, göra eller säga på något annat sätt och be om ursäkt.

Jag är långt ifrån perfekt, men när jag ska ta beslut som påverkar andra människors liv, försöker jag alltid att tänka utifrån vår fina gyllene regel "Behandla andra så som du vill bli behandlad själv".

Jag förstår att många andra inte alls tänker så.
Förmodligen inte heller "de anonyma" som med "oro och omtanke" ville hjälpa oss, men faktiskt stjälpte en aning istället.

Om man vill visa någon omtanke, bör man för det första inte vara anonym.
Det finns väl ingen anledning till det, om det nu faktiskt bara är omtanke?
Sen bör man ju faktiskt se till att ha rätt fakta.
Man bör ju ha koll, på vad man pratar om.
Skulle man själv vilja ha "denna form" av oro och omtanke riktad mot sig?

Så...
Har jag varit väluppfostrad nog?
Tror det!

Till er anonyma:
Ni har gjort mig mycket arg, ledsen och förtvivlad.
Ni har inte på något sätt hjälpt mig.
Ni har orsakat så mycket onödig SKIT!!
Det absolut sista som behövdes nu!
(Tack o lov att det finns vettiga människor, som hjälpt oss med detta)

Sist men inte minst;
Eftersom ni brytt er om oss så mycket, och skänkt oss er omtanke, vill vi så gärna kunna visa er samma omtanke nångång.
Det är bara synd, att ni är så sjukt fega som är anonyma.
Så nu får vi aldrig den chansen!

För övrigt har jag INGET över till er!!!

Jag lägger min tro och hopp på Karma!

Over and Out










måndag 17 augusti 2015

Lämnar omvärlden utanför idag!

Idag skulle min underbara onge börjat ettan, med alla sina kompisar.
Idag börjar dom ettan, utan honom.
Det svider.
Det värker.



söndag 9 augusti 2015

Kvarlämnad lillasyster...

Så kände hon sig idag...
Min älskade lilla tjej.
Kvarlämnad.
Efterlämnad.
"Den som blev kvar".

Hon vattnade så fint hos storebror idag, som alltid.
Och såg till att hans bilar också fick en tvätt, som alltid.
Fixar och donar hos honom.





Så kommer orden...
"Det är så tråkigt att Tristan är död, mamma! Annars kunde han ju hjälpt mig att vattna!!"

Jävla helvetes piss vardag för en lillasyster...

fredag 7 augusti 2015

Bebis-stuff någon?

Hej allihopa.

Nu har jag gått in vecka 18 och jag mår väl sådär, om man ska sammanfatta.
Den otränade kroppen ger sig till känna i form av jäklig foglossning, dåligt blodvärde som resulterar i sinnesjuk trötthet och illa mår jag fortfarande. Bläh, bläh, bläh!!
Som jag sagt förut, jag är kass på att vara gravid.
Den antidepressiva medicinen trappas ut, och det känns ju både fysiskt och psykiskt.
Ja, det finns hjälp av bälte, värmekudde, och extra järn.
Jaja, men jag kämpar på och längtar efter januari.
Om två veckor är det dags för ultraljud, hoppas få se vad det är för krabat därinne då.
Nej, här ska inte väntas. Sånt är jag dålig på.
Såhär tjusig val, valross, padda, elefant eller vad man nu gillar för smeknamn ser jag ut nu. (Skratt)


Ja, men i alla fall, det jag låg och funderade på denna morgon, var bebis-stuff, bebis-grejer. Ja, ni vet allt det där, som vi så gärna hysteriskt handlar hem och förbereder med inför bebis ankomst.

Eftersom jag varit helt säker i mitt beslut att det inte skulle flytta in fler bebisar i den här familjen, så har jag rensat ut, kastat och skänkt bort allt vårt bebis-stuff.
Så det finns noll antal i denna kategori härhemma.

En spjälsäng hos bekanta behövde nytt hem och hittar hit på söndag. Tacksamma är vi.

Så min undran till er är, "har ni några bebis-stuff ni vill bli av med, till en billig peng?"

Vi har som sagt ingenting kvar, endast lite "värdefulla för hjärtat"-kläder!
Så allt är av intresse!
Ni som har barn, vet vad man behöver.
Maila mig och skicka gärna med bild.
Sophie_hultberg@hotmail.com

Och kära, fina ni...
Tusen tack för alla lycko-önskningar, ni värmer som vanligt mitt lilla hjärta.

Puss och kram

fredag 17 juli 2015

Kantarell-Premiär!!

Lycklig tjej har hittat årets första kantareller!!
Tyvärr inte i Skåne, utan i Värmland! Det går ju lika fint att äta, men man vill ju gärna spara guld-ställena i minnet och återkomma vecka efter vecka för mer!
Tack till familjen Andersson för tips och sällskap i skogen!











Sååå sjukt gott!
Frustrerande att första fångsten inte var så stor.
Maggen ville ha mer, mer, mer!!
Men vi är glada och tacksamma för det som hittades!

torsdag 9 juli 2015

Är ni beredda?

Hej alla mina fina människor!!!

Tack för att ni aldrig ger upp hoppet om mig.
Jag är så tacksam och glad som har världens bästa och trognaste följare i bloggen.
Jag blir så varm över era mail, trots att jag inte skrivit i bloggen på hur länge som helst!

Jag har ju som ni märkt, haft en lång och rejäl paus från bloggen.
Mer om detta sen...

Nu har jag lite nyheter till er!!!!
Ja, man vet aldrig vad livet har för planer för oss.
Men vi har en ny väg att vandra på nu.

YouTube Video

Och vet ni, jag trodde verkligen inte detta, men jag är så redo för detta.

tisdag 14 april 2015

Allas

Imorrn släpps denna veckas Allas tidning.
Och i detta numret finns reportaget med min historia med.
För er som vill läsa...






onsdag 8 april 2015

Utmaning

Att gå på ett köpcentrum ensam är fortfarande en rejäl utmaning och kraftansträngning för mig!
De flesta mammors dröm, gissar jag på. Att strosa runt i lugn och ro, och shoppa, utan man och barn som gnäller.
Men för mig är det fruktansvärt!
Usch, usch, usch!!
Klarade fyrtio minuter, sen blev det panik.
Men jag kom ut med det jag behövde i alla fall.
Vårskor och vårkläder till Tekla!
Mission completed!



söndag 22 mars 2015

Mina trogna fina...

Hej mina fina trogna följeslagare!

Ni som läser, mailar, kommenterar, bär mig och andas med mig.
Förlåt!!!
Aj löööve jo!

Jag är superkass på att svara på era mail!
Shame on me!
Det händer mycket här nu...
Huvudet är som en stor karusell!
Men det är spännande och positivt!
Planerar lite ändringar här i bloggen också, som ska försökas hinnas med denna veckan.
Sen lovar jag att komma tillbaka och berätta allt för er.

Tills dess...maila igen, om det var nåt viktigt, jag missat!
Och alla ni som undrar saker, skriv er funderingar som kommentar härunder, så lovar jag att sätta mig ner och samla ihop det och alla mina svar, i ett inlägg, okej?


Pussåkram

torsdag 5 mars 2015

Drömma och Önska!

Fan, vad jag önskar att jag bara kunde ta min lilla familj och dra långt bort från all denna skit, som drar ner oss!!
Men att fly hjälper väl inte, antar jag...



fredag 27 februari 2015

Micke...

Jag är ledsen, att jag inte orkar eller klarar av, att vara i kyrkan idag.
Jag ville verkligen gå dit för din skull.
Men jag vet att du förstår.

Det är din dag idag.
Idag tänker och minns alla i den kyrkan dig och era stunder tillsammans.
Din begravning.
Du lämnas åter över till Guds famn.
Din tid på jorden har tagit slut, och du har flyttat vidare.

Människor tar sitt sista farväl av dig.
Men både du och jag vet, att det är inte farväl, det är "tills vi ses igen"...


Jag sätter mig ner en stund härhemma och tänder ett ljus för dig, kära Micke.
Jag tänker på stunder vi delat.
Dagar och kvällar på vattenverksvägen, med te och musik.
Katt-prat och katt-mys.
Tänker på alla konserter vi stött ihop.
Och alla pratstunder utanför kyrkogården eller affären.
Jag minns dig med värme, Micke.

Tills vi ses igen, Micke...

Ps. Förlåt, att jag glömt lämna tillbaka din Marilyn Manson cd, alla dessa år, men jag vet att du köpte den, bara för att jag inte hade råd då. Jag fortsätter att passa den åt.

tisdag 24 februari 2015

Den luktar Sophie...

- Mamma, lukta på min snutte, den luktar sååå gott, säger Tekla vid nattning.

- Mm, det luktar gosigt, svarar jag.

- Mm, jag älskar min snutte, den luktar "sophie", då tänker jag på dig, mamma, när jag luktar på den och gosar med den.

Mitt älskade lilla hjärta, som jag älskar dig! Du får mitt hjärta att svämma över av kärlek!












måndag 23 februari 2015

Att samtala med en tre-åring.

Diskussion med Tekla vid kvällens val av böcker till nattningen:

- Denna ska vi läsa idag, mamma!

- Nej, inte Törnrosa. Vi läser inte böcker med häxor, när du ska sova. (Mycket mardrömmar om häxor, därav den bestämmelsen)

- Men där e ingen häxa, jag ska visa dig, mamma! (Börjar bläddra i boken)

- Jo, där är en häxa i Törnrosa-sagan.

- Nej mamma, titta här, det är ingen häxa, det är bara en mamma som är lite frustrerad på sina barn!!!


Min tre-åriga dotter argumenterar som en vuxen, när vi diskuterar.
Och vi respekterar, lyssnar och visar hänsyn. Ibland vinner vi och ibland vinner hon.
Ge och ta.
Och ibland bryter vi fullständigt ihop av skratt, som kommer från hjärtat, när vi hör denna lilla människa, med sina funderingar och argument!
Hon diskuterar gärna, och ger sällan upp, utan en kamp.
Ja, hon vann ikväll.
Det argumentet var ju oslagbart!

Hon e ju för jädrans härlig!


onsdag 18 februari 2015

Jag grät när han föddes...

Efter att ha förberett mig ett halvt liv, och nio månader med honom i min mage, grät jag när han landade på mitt bröst, och jag tittade in i hans ögon första gången.
Glädjetårar förstås.
Han är här.
Äntligen.
Jag är mamma.
Allt jag någonsin önskat.
Han var det vackraste jag sett.
Kärlek, alldeles för stor för att kunna ta på.
För stor för att kunna beskrivas med ord.
Bara vi mammor förstår.
Den där lille som legat så tryggt därinne i magen med hjärtat dunkandes sidan om ens eget.
Tårar av lycka, kärlek och glädje.

Men jag slutade inte att gråta...
Hormoner ja, dom är ju överallt och hursomhelst både när man är gravid, ny-förlöst och ammande.
Men jag grät förbi hormonerna.

Jag tittade på honom, när han låg i min famn och fick fullkomlig panik.

"Hur ska jag någonsin kunna skydda dig från världen?
Från allt som är farligt?
Från elaka människor?
Från att få ditt hjärta krossat?"

"Hur ska jag göra för att uppfostra dig till en trygg och lycklig kille, med fina och goda egenskaper? En kille som är stark i sig själv och går sin egen väg?"

Tårarna slutade inte på länge...
Jag fick en depression strax efter förlossningen.
Jag var så rädd, att jag blev fullkomligt utmattad och gråten tog aldrig slut.
Jag blev sjukskriven och Henrik var pappaledig.

Tre månader efter Tristan kom till oss, började tårarna avta, jag blev piggare och jag insåg att jag skulle klara allt det där.
Jag tillsammans med Henrik, skulle klara att ge detta lilla barn, allt han behövde.
Han skulle växa upp trygg och lycklig, med två trygga och närvarande föräldrar.
Vi gjorde allt.
Diskuterade alla beslut och val från de små betydelselösa till de större och viktiga.
Vi var inte i behov av det modernt myntade ordet egentid.
Vi spenderade all vår tid, med vår fantastiska onge.
Hans första tid var i Helsingborg, så vi "trottoar-tränade" honom noga och lärde honom om trafik och säkerhet.
Vi läste massor för honom och pratade oavbrutet med honom.
Svarade på hans frågor om allt kring livet.
Visade och lärde honom om alla olika känslor man kan ha i kroppen, och att de alla är lika viktiga.
Han fick precis allt han behövde och det vi tycker är viktigt.
Rutiner med lek, frisk luft, bus, sång, samtal, bad, ordentlig mat och sagostund varenda dag.
Ja, all in.

Och han var fantastisk!!
Min speciella Tristan.
Vilken onge...

Men jag grät när han föddes, för jag visste, att trots allt det där, så kan man aldrig skydda dom helt från världen.
Det är inte möjligt.

Det är det som gör så sjukt ont med att vara mamma.




söndag 8 februari 2015

Tankar såhär från sängen...

• Bakslag.
Djävulen även kallad vinterkräksjukan härjar i 29:an. Än så länge, är det endast Tekla som fastnat i dess klor ordentligt.
Stackars vår lilla shinonikka, lika rädd för att kräkas som sin mamma. Hon kämpar emot med all sin lilla kraft. Men är så duktig och försöker pricka hinken varje gång.
Kräkfri sedan fredagsnatt, har hon varit pigg och glad. Längtat efter lek med kompisar och göra skojigheter.
Och vi trodde det var över, för denna gång.
Men ack så fel vi hade.
Ikväll slog den till igen, och vi är tillbaka på noll.
Depp och ångest!
Jag har verkligen grov kräk-fobi, så ångesten är bara för mycket kring detta skit-spektakel.
Efter sjutusen barbiefilmer och dora-avsnitt somnade hon tvärslut i pappas säng.





Snälla, låt henne sova gott inatt och slippa kräkas mer.

• När ångesten nu är så stor, försöker jag fånga tillbaka gårdagens känsla igen, och låta mig uppfyllas av den. Det var verkligen fantastiskt att få vara med om.
Tack, för alla era fina tankar och ord kring detta.

• Nytt reportage på gång.
Jag har hållit det lite hemligt, mest för min egen skull, för att minska stressen och pressen inför det, tror jag.
Men i alla fall, i torsdag hälsade en trevlig journalist på, som jag haft kontakt med sen i somras. Med sig hade han fotografen från förra reportaget.
Fina och omtänksamma killar.
Denna gång är det bara jag som medverkar, och det kommer mest att handla om sorgarbete, tror jag.
Reportaget kommer ut i April i tidningen Allas.
För mig är det både bearbetning, terapi och ett sätt att hålla Tristans minne vid liv, att göra dessa reportage. Även om detta endast är andra gången. Jag tackar nej till mycket, och väljer varsamt. Det är viktigt för mig att det både ska ge mig något och även andra.
Kanske kan jag hjälpa någon annan i sitt sorgarbete. Och då är det värt det.
Mer om detta när April närmar sig.

• Bröllop.
*Ler* Ni är många som undrar hur det går med våra bröllopsplaner.
Ni e då för goa och söta.
Bröllop är härligt, romantiskt och fint. Och jag längtar efter vårat.
Vi hade egentligen tänkt gifta oss i vår/sommar.
Mina tärnor är utsedda och tillfrågade, vi är ganska säkra på vart och hur.
Men självklart mycket kvar att planera.
Sådant som man inte riktigt orkar i samband med depression och ångest.
Dessutom en ekonomi som inte klarar ett bröllop så snart.
Men håll ut, kära ni!
Bröllop blir det!
Nångång!

• Det där med fler barn.
Ja, visst vore det underbart!
Och ni är många som hejjar på.
Och jag är den största bromsklossen, så är det.
Ena dagen vill jag, andra dagen inte.
Och det är ett stort beslut, det där.
Som vi malar vidare på i 29:an!
Men det är fint och upplyftande att det är så många som är positiva (men förstående) kring detta heta ämne.
Tack för ert stöd!
Vad Tekla vill är ganska tydligt efter dagens pysslande med klipp och klistra.





• Jag avslutar kvällen med en av mina älskade älsklingslåtar.
Om ni aldrig hört den, göööör det!
Den är fantastisk, på så många vis.

Live - Run to the water

"run to the water
and find me there
burnt to the core but not broken
we'll cut through the madness
of these streets below the moon
with a nuclear fire of love in our hearts
rest easy baby, rest easy
and recognize it all as light and rainbows
smashed to smithereens and be happy
run to the water (and find me there)
run to the water"

Natti natti från sjukstugan

Ett besök från andra sidan?!

Jag bara måste dela med mig av en fantastisk upplevelse vi fick äran att uppleva igår.

Till alla som tror.
Till de som är skeptiska.
För de som är mittemellan.

Mig spelar det ingen roll.
Lägger inte in några värderingar alls.

Vanligtvis är jag försiktig med att dela med mig av dessa stunder.
Behåller dom gärna för mig själv.
Troligtvis för att jag själv är en sådan, som ifrågasätter och analyserar sönder.
Som måste bevisa och motbevisa.
Som undrar och undrar, "kan det verkligen vara så?"

Men det som hände igår, var så starkt och så tydligt, att alla tvivel försvann.
Inga frågetecken.
Ingen analysering.
Det bara hände.
Och det bara var så.

Låt mig börja berätta om dagen, från början...

Igår skulle kusinens ljuvliga Lily döpas.
Ledsamt nog missade vi detta, eftersom kräksjuka härjat härhemma.
Förtvivlad Tekla som sett framemot denna dag så länge.
Min mamma var snäll och filmade från dopet och skickade till oss i telefonen.

När vi satt och tittade, dök frågor upp från Tekla om hennes dop.
Skakigt satte jag på videoklippet där hennes moster sjunger för henne, i kyrkan, på hennes dop.
Skakigt därför jag inte klarat se min lille påg, på video, på sååå länge.
Det var så härligt, att se honom och höra hur han klämmer i och spontant sjunger med moster under sången.
Tårar blandade med leende.

Och plötsligt undrar Tekla; "Hur var Tristan, när han var liten?"

Exakt så frågade hon!
Blir så tagen av hur denna treåring kan uttrycka sig.

Jag berättar för henne hur han var och vad han gillade.
Vi pratade om bilar, cykling, skogen och om hur klok han var. Att han var en snäll kompis, att han älskade att laga mat, baka, snickra, rita, leka i skogen och hur mycket han älskade musik.
Jag berättade att hans favorit var Eric Saade, och att han skulle sjunga i melodifestivalen senare på kvällen.

Tekla vill då leka med hans bilar och gubbar, som står på minneshyllan.
Vilket hon såklart får.
Vi tar också steget, att ta fram hans älskade sopbil, som han fick, när han lämnade sina nappar.
Jag berättar för Tekla, om en klisterlapp på sopbilen, som visar att barn inte får sitta på den, för att den då kan gå sönder.
Direkt efter hoppar Isodor upp på den och lägger sig lugnt till rätta.
Mycket annorlunda...

Okej, då kommer vi till den stora händelsen...

Vi sitter hela familjen i soffan och tittar på melodifestivalen en stund senare.
Alla sitter stilla, fönster och dörrar stängda.
Ljuskronan ovanför bordet är tänd, med sex levande ljus.
Allt är lugnt och stilla.
När det är dags för sista låten, och Eric Saade äntrar scenen och börjar sjunga, dras min blick slumpvis åt ljuskronan, som börjar gunga.
Verkligen gunga ordentligt.
När låten är slut...
Är ljuskronan åter stilla.

Jag sitter i soffan och tittar på Henrik.
Vi ler.
Helt uppfylld av känslor i kroppen.

En stund senare nattar jag Tekla, men har helt omöjligt att slappna av.
Fjärilar flyger vilt runt i magen, läpparna vill le konstant, kroppen är kittlig och sprallig.
Känslorna spretar hit och dit, jag vet inte om jag ska hoppa, dansa, och sjunga, skratta eller gråta.

Det tar lång tid att somna.
Men sååå gott jag sovit inatt.

För mig spelar det ingen roll, vad andra människor tror eller tycker.
Han var verkligen här hos oss igår.
Så är det bara.
Och aldrig i hela mitt liv, har jag tidigare upplevt något liknande så starkt och så tydligt.
Men jag har velat och längtat efter det.
Jag är så tacksam att jag nu fått det.
Det är en obeskrivlig känsla.

Tack min älskade onge!!
Du är så välkommen åter...



fredag 6 februari 2015

Medmänniskor

Om ni bara visste och förstod hur mycket ni lyfter och bär mig.
Hur ni i de mörkaste stunder lyser upp min värld.
Och värmer mig, som den tjockaste och gosigaste pläd, med er kärlek.

Jag blir verkligen så rörd, av er omtänksamhet.
Jag önskar att jag kunde träffa er alla och bara krama er.

Idag när jag med sänkt huvud gick till brevlådan, som vanligtvis är full av räkningar, möttes jag istället av två brev till mig.
Två brev från främlingar, en dam i 50-årsåldern och en 22-årig tjej.
Två helt olika människor.
Världar ifrån varandra.
Världar ifrån min.
Men brev fyllda av så mycket kärlesfulla ord och tankar.
Och jag blev så varm.
Huvudet inte längre sänkt.

Jag är så tacksam för er.
Så tacksam.
Att ni tar er tid.
Att ni bryr er.
Att ni funderar på lilla mig.


Tusen tusen tack, från mitt hjärta till er.

Ps. Älskar halsbandet:-)

onsdag 4 februari 2015

Grattis i himlen.

Min älskade själsfrände.
Bästa vän.
Syster utan blodsband.
Min favorit.
Min partner in crime.
Min Solens Gåta.

Idag blir du 38 år i himlen.
Grattis på din födelsedag, min älskade Alex.

Idag, som alla andra dagar, lika saknad och efterlängtad.
Idag, som alla andra dagar, full av undran.
Hur skulle ditt liv sett ut här idag?

Till dig.

Thomas Di Leva - Miraklet

"Jag är så glad för du är hos mig
du fångar mig med varje lek
och vad som helst kan alltid hända
för i vår dröm är allting smek
jag kramar dig igenom rymden
du strålar gul, jag skrattar blå
och vi följs åt i evigheter
en glittervind som är vi två

Du och jag är miraklet här
du och jag är miraklet här
du och jag är miraklet här
du och jag är miraklet

Jag föds i varje blick du ger mig
jag ger dig allt, du ger mig mer
du ler så varmt åt mina tankar
sen den där dagen då ja sa hej

Du och jag är miraklet här
du och jag är miraklet här
du och jag är miraklet här
du och jag är miraklet

miraklet

Du och jag är miraklet här
du och jag är miraklet här
du och jag är miraklet här
du och jag är miraklet"

Solens Gåta och Själens Krigare
Du och jag
Friends Forever And Always




tisdag 3 februari 2015

För henne...

Imorse drog jag Tekla i pulkan, hela vägen till förskolan.


Var det läskigt?
Fruktansvärt.

Hon satt inte skyddad i vagnen, där jag har i alla fall har liiite kontroll.

Vid spåret, gick hon ur pulkan, höll min hand.
Vi tittade till höger, till vänster, till höger, till vänster, till höger, till vänster och då säger Tekla;

"Ingen fara, mamma, där är inget tåg"!

Jag håller andan.
Jag håller hennes hand, så hårt att det nästan värker i mina fingrar.

Också går vi över...
Vi kom över.
Det kom inget tåg.

Men i mitt huvud kom ett lila stort monster i hög hastighet och körde rakt på oss.

Jag kan knappt andas, när Tekla avbryter mig och vill fortsätta åka pulka.
Jag drar henne vidare och lämnar av henne på förskolan.
Hemvägen är precis lika jävlig, även om jag gick ensam.

När jag kommer hem, sjunker jag ihop på golvet.
Det gör ont i hela kroppen.
Tårarna rinner.
Jag kämpar emot panikångesten.
Isodor avbryter mig, genom att hoppa upp och stånga mitt ansikte.

Jag reser mig upp.
Jag gjorde det.
Jag gjorde det för henne.

måndag 2 februari 2015

Fan

Jag vill inte bli bitter.
Jag vill inte bli bitter.
Jag vill inte bli bitter.

Jag vill vara god.
Jag vill vara god.
Jag vill vara god.

Jag vill vara empatisk.
Förstående.
Positiv.
Omtänksam.
Trevlig.
Vänlig.

Jag vill inte bli bitter.
Jag vill vara god.

Faaaaan, idag blev jag nog bitter.
Och otrevlig!
I suck...




Att Gråta.

Vågar ni vara ledsna?
Gråta.
Visa tårar.
Tillsammans med andra.






Tårar.

"Jag frågar ”gråter du?
Du smakar salt"
Kent - Chans

"Och utan ett ljud
mitt hjärta i din hand
har jag tappat bort mitt språk
det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag"

Kent - Utan dina andetag

Låt ögonen fyllas, tills tårarna inte får plats,
Tills dom rullar över kanten,
Och rinner ner längs kinderna.
Gråt.
Var inte rädd för tårar.

Tårar är känslor, som behöver komma ut.
Precis som skratt.
Svälj inte undan.
Göm dom inte.

Dom är en del av oss...

fredag 30 januari 2015

Mamma, jag vill ha...

Jag ser hennes blick, när vi säger hejdå till kompisarna, vi just lekt med eller haft följe med en bit på hemvägen från dagis.
Jag ser hur hon tittar på dom, vänder sig om efter mig, med hakan långt nere på bröstet och går mot mig.
Ledsna ögon.
Jag läser hennes tankar, och jag vet vad som väntar...

Alla kompisar hon leker med och de som vi umgås med är syskon, alltid två eller fler.
Det knyter sig i min mage, och jag känner med henne.
Det gör ont.
Alltid får hon gå ensam hem med oss, eller bli ensam kvar hemma, när kompisarna varit här.
Så medveten om att de andra aldrig är ensamma.
Alltid två i soffan till bolibompa, två som hoppar i sängen, två som badar tillsammans och två som kan leka och busa, i väntan på att middagen ska bli färdig.

Hon har det jättebra.
Hon är en lycklig tjej.
Självständig och så klok.
Med fullt fokus på henne.
All vår kärlek och uppmärksamhet, helt för sig själv.

Men...
Så kommer det...
Oftare och oftare, den senaste tiden.

"Mamma, jag vill ha ett riktigt syskon, jag vill ha en lillasyster"

"Mamma, Tristan är min storebror, men han är ju död. Kan jag inte ha en på riktigt?"

"Mamma, när ska du ha en till bebis i din mage"

"Mamma, sen när Tristan inte är död längre, så är han ju min storebror igen, men då måste vi ju bo i huset igen, eller?"

"Mamma, jag önskar att Tristan inte var död, så vi kunde vara i din mage samtidigt igen, då är vi ju tvillingar"

Hjärtskärande.
Det sliter i mig, åt alla håll och kanter.
Skuld och dåligt samvete.

Jag vet inte om jag kan.
Om jag klarar det.
Om jag orkar.
Om jag vill.

Och hon är mitt mirakel.
Min lilla ängel.
Som jag älskar så mycket, att det värker i mig.
Jag önskar att jag kunde ge henne, allt hon önskar...



onsdag 28 januari 2015

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva...

En bok av Ann Heberlein.





Denna börjar jag läsa ikväll...
Den titeln skulle kunna vara skriven av mig.
Tragiskt.
Jag vet.
Men jag tänker så varje dag, sen olyckan.
Jag vet ingenting om denna bok, men titeln är jag.

fredag 23 januari 2015

Tio-lista "Tokigheter"

Jag har...

1. Badat i en fontän fylld av diskmedels-bubblor i en rondell.

2. Haft ketchup-krig på Hultsfred, med ett 20-tal deltagare, alla med varsin ketchupflaska.

3. Råkat kräka någon i ansiktet. (Som vid tillfället förtjänade det?!)

4. Åkt i barnsitsen på en kundvagn, vid 26-årsålder.

5. Gått på "internet-blinddejt" och hittade kärleken i mitt liv, Henrik.

6. Gått ut på stan bland flygande takpannor, trots orkan och diverse varningar, för att leka i vattenpölar och totalt stänka ner mig och vän.

7. Rakat av mig allt mitt långa hår, bara sådär en kväll, för många år sedan.

8. Blivit utelåst av en katt, mitt i vintern, på balkongen på sjunde våningen. Blev hjälp av en hjälte som knappt pratade svenska... Äsch för lång historia, för att dra här...panik-kaos var det iaf.

9. Ehm..."sugit" på Peter Siepens bröstvårta, under en show han hade...Gaaaad, no comments!!

10. Tuggat tuggummi, som ca 20st tuggat på innan mig och förmodligen 20 till efter mig.

Yepp, vassego...det bjudar jag på såhär på fredagkvällen!
Resten stannar i garderoben...



onsdag 21 januari 2015

Disney On Ice 2015

På begäran av Tekla, ska tydligen alla videoklipp från årets disney on ice läggas upp i bloggen.
Detta kommer att ta sin lilla tid, då denna mamman filmade väldigt entusiastiskt.

Men håll tillgodo med bästa klippet först, givetvis favoriterna Anna och Elsa från "Frost"!

YouTube Video


måndag 12 januari 2015

Gnissel gnissel

Gnisslar tänder innan jag ens somnat.
Det här blir nog en bra natt.
NOT!
Spänd som en fiolsträng.
Käkarna vägrar att samarbeta med andningsövningarna, och knuten i bröstet är omöjlig att knyta upp.
Inte en muskel som är mjuk eller avslappnad i hela kroppen.

På tisdag börjar jag med basal kroppskännedom hos sjukgymnasten.
Vet inte så mycket om det ännu.
Men jag önskar att det kommer att hjälpa, om så bara litegrann i alla fall.

Nu försöker jag tänka på havet, ljuvliga sommarblommor i trädgården, favoritlåtar och doftljus...

Låt mig bara somna, jag är så trött...


lördag 10 januari 2015

Om...

Om allt ändå hade varit, som det skulle vara...
Så hade det inte varit såhär...
Och hade det inte varit såhär, så hade allt varit som vanligt...

Och då hade inte jag varit så satans tragisk, oförmögen och deprimerad...



torsdag 8 januari 2015

Censur!!!

Åh, vad jag önskar att jag inte kände mig så låst och censurerad!

Jag vet, den enda som censurerar mig, är jag själv!
Ständigt denna väluppfostrade flicka, som är försiktig med orden.
Rädd att trampa andra på tårna, missuppfattas, ifrågasättas eller råka såra någon.
Att såra någon är ju aldrig min mening.
Men ord missförstås så lätt.
Det jag säger och menar, uppfattar någon annan på sitt sätt.

Jag önskar så, att jag bara kunde skriva, skriva, skriva, precis allt det där som vill ut.
Men det går inte...
Måste alltid tänka på andra.

Var är den där tuffa Sophie?
Hon som inte tog skit?
Hon som kunde diskutera, debattera, predika och ifrågasätta?
Hon som orkade?
Hon som inte var rädd och svag?

Borta...

Jag är en ny Sophie.
Så är det.
Men min hjärna kokar över....
Jag har så mycket att säga, om så mycket.

Varför känner jag mig så jävla låst?