En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

lördag 28 juni 2014

Äntligen sommarfint hos Tristan.

Tack Anna, min älskade vän, för att du hjälpte mig att göra sommarfint nere hos Tristan.
Nu känns det mycket bättre.
Andas ut...
Nu känns det skönt och lugnt, att gå ner till honom igen.

Två rosenbuskar och en fjärilsbuske väntar härhemma, på att planteras därnere också, sen är det klart för nu i alla fall.

Resten planeras långsamt och med omsorg.
Vi ska ha plattor, en bänk, mer grönska och hans brevlåda på plats också.

Men just nu är vi nöjda såhär...





Min lille älskade onge, vad jag önskar, att livet inte såg ut som det gör...
Jag vill hålla din hand.
Din lilla vackra och mjuka hand.
Höra ditt bubblande skratt och lyssna till dina djupa funderingar om livet.
Se dig tillsammans med Tekla, leka, busa och mysa.
I år hade det varit dags.
I augusti skulle du börjat i sex-årsklassen, på skolan. Som du pratade så mycket om och längtade efter.
Dom andra börjar, dina kompisar.
Men inte du.
Fan, vad det svider och värker.
Det är ofattbart.
Overkligt.
Att livet fortsätter utan dig.
Det är det grymmaste livet någonsin gjort mot mig.
Jag accepterar det aldrig.
Jag kommer aldrig förstå.
Och jag kommer aldrig att sluta längta till den dagen, då du möter mig och vi är tillsammans igen.

Jag älskar dig, min bästaste onge!

Fan, vad tokigt allt kan bli...

Den tunga depressionen i samband med en sönderstressad hjärna och ofattbar trötthet kan ställa till det.

Idag blev allt fel.
Inget allvarligt eller dödsviktigt.
Men en människa med stort kontrollbehov känner sig totalt misslyckad...
Jag.

Vaknade tidigt med Tekla imorse, och efter någon timme kände jag att jag absolut inte kunde hålla mig vaken längre.
Väcker Henrik och byter plats.
Somnar på en minut i sängen och missar...

* Att svara på Annas sms om när vi ska åka på loppisen.

* Glömmer att ta fram kalaskläder till Tekla, som ska på barnkalas hos kusinen.

* Glömmer att packa in kusinens presenter.

Vaknar upp och ingen är hemma.
Henrik och Tekla har åkt iväg till kalaset redan och missat kalaskläder och att present ska slås in och tas med, av missförstånd, för att jag sov som en medvetslös människa.

Anna undrar i sms vart jag tagit vägen, och jag upptäcker att jag skrivit ett halvfärdigt sms halvt i sömnen, som inte gått iväg. Och hon var tvungen att köra iväg på annat.

Så ingen present till bästa kusinen idag, och ingen loppis med Anna som jag såg framemot.
Bara för att jag är så obeskrivligt trött.
Hela tiden.
Som sagt inget livsviktigt.
Men jag känner mig kass och värdelös just nu...
Loppisen finns kvar varje helg.
Presenten kan ges senare idag.

Men inget gick som jag planerat.
Svårt att hantera för en människa som mig, med kontrollbehov lika stort som Europa.

Bläh, så fel och tokigt allt blev idag...
Bara för att jag är sååå trött!!!

Förlåt!




torsdag 26 juni 2014

Hak-tappande...

Henrik, Tekla och jag sitter i soffan och tv-myser.
Henrik och jag med ett öga var stängt, inte helt med i barnprogrammet, som Tekla är helt uppslukad av.
Men vi lyssnar med ett halvt öra, här och där.


Så plötsligt hör vi att tv-rösten frågar:
- Vad är motsatsen till stor?

Då utbrister Tekla lyckligt:
- Liten är "...satsen" till stor!!!

Vaaa?
Henrik och jag sitter båda med hakan i golvet!
Den lilla stjärnan, som hon kan, vår kloka och smarta tjej.



Sömnlösa nätter...

Dessa sömnlösa nätter tar ut sin rätt.
Hjärnan känns mosig och trött.
Minnet är obefintligt, likaså koncentrationen, motivationen och orken.
Beslut är helt omöjliga att ta.
Stora som små.
Vet varken ut eller in,
Upp eller ner?
Vill så mycket och samtidigt ingenting.
Detta ständiga krig som utkämpas inuti mig.
Överleva.
Leva.
Hur ska det vara omöjligt?
Framtid.
Vad ska hända med mig?
Med oss?
Varför måste vi göra denna resan?
Denna fruktansvärda resa, som ord inte kan beskriva.
Är det en resa ens?
Eller är det bara slutet på livet?
En väntan.
Tills återförening.
Vill jag leva?
Är det möjligt?
Eller ska jag bara överleva?
Sitta av min tid i sorgens fängelse.
Jag är trött.
Så trött...




onsdag 25 juni 2014

Beyond Vackert...

Detta är en av de absolut vackraste musikvideos jag vet.
Låten är genialiskt fantastisk.
Fever Ray, Karin Drejjer Andersson, vilken magiskt vacker stjärna du är.
Om jag vågade, skulle jag vilja vara som du...

Fever Ray - When I grow up

En annan superfavorit är när Karin gör denna tillsammans med Röyksopp...

Röyksopp - What else is there

Vackert, magiskt och fullständigt trollbindande...

Jag älskar.

Tack




måndag 23 juni 2014

Sällskap i trädgården.

Idag har jag haft kärt besök i trädgården, när jag planterade.


Vem gömmer sig där?











Finaste Caramella💜
Hon vill inte gå kisse-runda med Mange, hon ville bestämt stanna hos mig.
Och inte kan man säga nej till dom ögonen och den kärleken man får av henne.





Finaste "Mella"❤️

söndag 22 juni 2014

Just nu...

Stänger jag av,
Stänger ner.
För en stund,
Kort eller lång,
Vem vet.
Trycker på off-knappen.
Pausar mig själv.

Fokuserar på det goda,
Det fina.

På min dotter, vars andetag jag lyssnar till via babymonitorn.

På min älskades hand i min.

På Isodors mjuka päls mot min kind och spinnande, som känns genom huden och rakt in i hjärtat.

På mina vinbär, som börjar mogna och smakar fantastiskt.





På solrosorna som vuxit så pass mycket, att jag kan plantera dom hos Tristan imorgon.


Resten...
Avstängt.

Rymma?

Ibland undrar jag om det fanimej inte bara vore det bästa, att packa våra liv i väskor och kartonger, ta bilen och bara köra...
Jag, Henrik och Tekla!
Långt, långt iväg, och flytta in i en stuga och leva där, tills det är dags att dö!

Eller så får jag väl bara sluta bry mig så jävla mycket om människor.

The Drama is fukkin eating me up!

Sick and Tired!