Håll min hand hårt, mamma...

"Mamma, jag vill att du håller min hand hårt hårt, så att tåget inte kan köra på mig, för jag vill inte bli död, som Tristan"

Älskade Tekla, min älskade Tekla, jag håller din hand hårt, precis lika hårt, som jag alltid höll Tristans hand.
Jag lovar...
Det var inte händernas fel...

Idag

Idag har jag en liiite bättre dag än igår...
Det är alltid nåt...

Det där med "Tack"!

Alltså att säga ordet "tack" är ju inte svårt i sig, sådär rent fysiskt.
Ja, inte psykiskt heller.
Förvirrande?
Ja, jag vet...
Inte minst för mig.
Jag filosoferar, analyserar, vrider hit och dit, upp och ner, tar isär, sätter ihop och känner.
Känner efter igen.
Och känner lite till.
Ja, jag känner ju så förbaskat mycket hela tiden.
Finns aldrig en "Av-knapp" på känslorna i mig.
Både för och nackdelar med det, antar jag.

Mm, jag vet,
Jag tappade tråden.
Tillbaka...
Det där med "Tack"!
Jag är väluppfostrad, tackar alltid ordentligt, gärna mer än en gång.
Men...
Ändå ibland, är det så svårt att tacka, för att jag känner mig otillräcklig och oförtjänt,
"Inte ska ni ge mig", "inte ska du göra det för mig" osv osv...
(Jag är inte snäll mot mig själv punkt.)

Nej, nu slutar jag att babbla!!

TACK!!!
Tack alla älskade människor, för allt ni sänder oss.
Kärlek, kort, brev med tankar och ord, julklappar, födelsedagspresenter, blommor, adventsljusstakar, tidningsprenumerationer, presentkort osv...
Jag vet att ni gör det av kärlek.
Och det värmer oss, att veta att vi finns i era tankar.

Jag har inte mycket att komma med i retur.
Varken guld eller gröna skogar.
Men jag lovar er, att jag ger så mycket det finns av mig själv, till de som behöver det.

Det är mitt sätt att tacka just nu, förutom genom ord.
Jag försöker göra skillnad, lite här och där.

Tack!
Vi uppskattar er och är glada att ni på något sätt finns i våra liv!

Peace

Teklas Hjärtskärande Önskan

"Mamma, jag önskar, att jag och Tristan var så små igen, att vi kunde vara i din mage igen, tillsammans. Då skulle ju vi vara tvillingar"

Ja, min älskade, underbara Tekla...
Det önskar mamma också.

Mitt hjärta värker...

Party Pooper...

Det där med katter...

Katter är magiska varelser.
Dom vet precis, när man behöver dom som allra mest.
Och då håller dom sig nära, nära.
Så nära det bara går...

2008-12-08 05.55

Måndagen den 8:e December 2008, klockan 05.55 föddes du, på Helsingborgs lasarett.
Det första dina små öron hörde var denna sång...
Kent - Lilla Ego

Det första dina små vackra ögon såg var mina...


Kärlek vid första ögonkastet.
Då.
Nu.
För Alltid.

I år fyller du sex år.
Din speciella födelsedag, som du längtade så efter.
Du firar den i himlen.
Vi firar den här.
Långt ifrån varandra.
Men nära i våra hjärtan.

Tristan, min bästaste onge...
Grattis på din 6-årsdag!

Vid denna tid...

Vid denna tid, för sex år sedan hade jag och Henrik precis kommit tillrätta uppe på förlossningen på Helsingborgs lasarett.
Värkarna var regelbundna och jag var öppen 6 cm...

Rädda, nervösa och förväntansfulla.

Snart skulle vårt första barn, komma ut i livet.
Kärlek och lycka på riktigt.
Vår största mening i livet.
Snart skulle vi bli mamma och pappa till världens underbaraste onge.

Så lite vi visste då...
Den lyckan skulle bara vara i 3 1/2 år.
Men det var värt varenda sekund av dom åren...

Ps.

Jag tror faktiskt inte att människor förstår hur fruktansvärt energikrävande sorg, ångest och depression är.

"Hur kan du vara trött, som är sjukskriven?"

"Varför orkar inte du jobba, städa, diska, handla, tvätta osv osv osv?"

Och tusen frågor, funderingar och blickar till...

Så en gång för alla...
Sorg, ångest, panikångest, depression stjäl precis all energi, som finns i kropp och knopp.

Punkt slut.

"Orkar inte förklara bättre"

Ps.

Jag tror faktiskt inte att människor förstår hur fruktansvärt energikrävande sorg, ångest och depression är.

"Hur kan du vara trött, som är sjukskriven?"

"Varför orkar inte du jobba, städa, diska, handla, tvätta osv osv osv?"

Och tusen frågor, funderingar och blickar till...

Så en gång för alla...
Sorg, ångest, panikångest, depression stjäl precis all energi, som finns i kropp och knopp.

Punkt slut.

"Orkar inte förklara bättre"

Kom Mörker...

Det är tröttsamt att ständigt vara på jakt efter ljuset, när man lever i mörkret.
Måste vara i ljuset.
Måste vara glad.
Måste kämpa.
Alltid jaga ljuset.
Glädjen.

Det gör faktiskt ofta ont, att bli bländad av ljusets smärtsamma stråle.

Ibland vill man faktiskt bara få lov att vara där i mörkret.
Inte jaga nånting annat.
Inte kämpa.
Bara få ligga där i lugn och ro, i mörkret, där man faktiskt är.

Vara där man är nu, och slippa tänka på att man måste vara nånstans där man faktiskt inte är.

Kom mörker.
Det är okej att du är hos mig nu.
Stanna här.
Jag orkar inte jaga ljuset nu ändå.

Kyla...

Jag kan inte minnas att jag nånsin varit så frusen, som jag är just nu.
Har alltid varit varm, varmblodig, den som alltid velat öppna fönster i klassrummet i skolan eller på jobbet.
Alltid gått barfota hemma, aldrig sovit i pyjamas och alltid varit för varm för stickade tröjor och sjalar runt halsen.

Nu?

Nu fryser jag dygnet.
Hur mycket jag än har på mig.
Tjocka tröjor, raggsockar + tjocka inneskor, rejäla plädar, pyjamas och varmt duntäcke.
Varm dryck.
Mängder av levande ljus, överallt i hemmet, alltid!








Ändå kall.
Alltid kall.

Kall.
Kall.
Kall.

Allt är kallt.
Mitt hjärta,
Min själ,
Min kropp.

Sorgen, ångesten och saknaden gör en kall och frusen.

Jag vill bara bli varm igen.

Det där med datum!

Alla speciella datum är såklart speciella, för att det är förknippat med något ur vårt liv.
Datum som står för något.
Alla årstider, högtider, fars dag, mors dag, dopdag, dagen då olyckan hände osv...
Dom gör ont.
Men det är egentligen bara dagar precis som vilka andra dagar som helst.
Det gör lika ont hela tiden.
Vi saknar och längtar lika mycket, varje dag.

Men en dag, ett datum står ut...
Den dag, som det faktiskt gör extra ont.
Som det så tydligt märks att han inte är här längre.

Den 8 December.
Dagen då han föddes.
Den dagen, då hans liv startade utanför min mage.
Dagen då hans blick mötte min för första gången.
Obeskrivlig lycka.
Jag blev mamma, för första gången.
Mamma till världens bästaste onge.
Jag minns den dagen, som det var igår.
Det största i livet.
Ett mirakel.
Detta lilla liv, vi sett på ultraljud och som sparkat inuti i magen, låg plötsligt där utanpå min mage.

Vi var två, när vi lämnade hemmet, och tre, när vi kom hem.
En sån underbar dag.
Livet blev aldrig detsamma.
Det blev så mycket bättre.
Jag blev lycklig.
Äntligen.

Den dagen kommer snart...
Dagen då han skulle ha fyllt sex år.

Det är utan tvekan, den smärtsammaste dagen av dom alla.
Den dagen, som på riktigt visar att han inte blir äldre.

Den närmar sig, och ångesten växer sig starkare för varje sekund.

Och livet blir aldrig detsamma...

Det blir jul ändå...

Ja, trots att jag inte har "jul-städat" ett dyft eller ens vardagsstädat, eller ens satt in gårdagens smutsdisk i diskmaskinen.
Inte tvättat fönster hysteriskt eller hängt upp julgardiner och hängt upp adventsstjärnor i fönstret.
Inte ens förberett adventsljusen eller letat fram utebelysningen...

Så blir det både advent och jul, så småningom...
Eh, typ imorgon!!

Och vet ni?
Jag ger upp!
Jag klarar inte det i år heller.
I suck!
Och jag bryr mig inte.

Så, gå ni förbi mitt hus och fortsätt titta på mina gråa, nerdragna persienner, bakom skitiga fönster.
För så kommer det se ut, tills jag orkar göra något åt det.

Så det så!

Så fattig, men ändå så rik!

Jag må vara fattig som en kyrkråtta, när det kommer till pengar.

Men jag är rik som ett troll, på människor och kärlek.

Pengar i all ära, ett ont måste i dagens samhälle.

Men jag väljer människor och kärlek, framför alla pengar i världen. Varje gång!

Tack, alla mina älskade människor.
Utan er vore jag ingenting...

Adam Duritz...

Min låtskrivare-guru...

"I can't see nothing...
nothing round here.
would you catch if I'm falling,
would you kiss me 'cause i'm leaving,
would you hold me 'cause i'm lonely without you.
I said I'm under the gun,
around here.
I said I'm under the gun,
around here.
I said I'm lonely lonely lonely... round here.

Sån musik görs bara inte längre...

Counting Crows - Round Here

Då var då, Nu är Nu

Och jag är fast.
Mittemellan.
Då.
Nu.

Jag är förvirrad.
Slutkörd.
Slut.

En måndagsmorgon var allt som vanligt.
Livet som vi visste det.
Som vi kunde.
Så, som det skulle vara.
Vi var en mamma, en pappa, en storebror och lillasyster.

Samma måndagskväll var allt annorlunda.
Vi visste ingenting längre.
Kunde ingenting.
Precis så, som det inte skulle vara.
Vi var en mamma, en pappa och en lillasyster.

Då.
Nu.

Nu är lillasyster snart lika gammal som storebror.
Nu kan lillasyster allt som storebror kan.
Men storebror kan inte längre.
Snart kan lillasyster mer.
Lillasyster blir äldre än sin storebror.

Så ska det inte vara.

Jag vet inte hur vi fortsätter att leva?
Vi bara gör det.
Tiden går.

Men inuti är det kaos.
Inuti är jag varken, då eller nu.

Var är jag då?

Hans röst...

Hans underbara mjuka röst.
Skiftande mellan skånska och Henriks Gästriklands-dialekt.
Hans kloka, förståndiga och snälla sätt att prata.

Knivar i hjärtat, vad jag saknar att sitta vid köksbordet och prata med honom.
Vi kunde sitta hur länge som helst och bara prata om precis allt.
Hans funderingar om livet och framtiden.
Om djur och skog.
Om skola och jobb.
Vilka han älskade och saknade.
Om minnen.

Aldrig rastlös att få lämna bordet, när maten var uppäten.
Han njöt och uppskattade dessa samtal lika mycket som jag.

Över två år sedan vi satt så.
Kommer jag någonsin att förstå?

Nu sitter jag så med Tekla.
Nu är hon lika gammal, som han var, när vi satt så.

Jag gör likadant.
Spelar in våra samtal på röstmemon i iphonen lite då och då.

Jag älskar att jag har hans sparade.

Har inte klarat att lyssna på dom innan.
Men efter samtalet med Tekla vid middagsbordet ikväll, kände jag ett enormt behov, av att få höra hans röst.
Höra ett speciellt samtal, där han pratar om skolan och giftemål.
Kan dom samtalen utantill i mitt huvud.
Jag låg ofta i sängen och lyssnade på dom, efter han somnat på kvällen.
Log och fascinerades av min fantastiska onge.
Sen somnade jag gott, en stolt mamma.

Tekla pratade om samma saker ikväll.
Skolan och giftemål.

Jag hade glömt lite...
Hur han lät.
Men efter en minut eller så, så var jag två år tillbaka i tiden, och mindes allt.
Precis hur varenda bokstav lät i hans mun, var och när han tog nytt andetag.
Melodin i hans meningar.

Och sen knöt det sig i magen.
Händerna började skaka, och tårarna rinna längs kinden.
Huvudvärken trängde sig på direkt av spänningarna i kroppen.

Paus.

Jag kunde inte lyssna mer.
Herre min Gud, jag saknar honom så, det är så tomt utan honom.
Och jag skäms, att jag inte klarar att lyssna på honom.
Jag vill ju.
Det är min Tristan.

Om det bara inte gjorde så förbannat ont...

Trosor!!!!

Har skickat iväg en glad tjej, iklädd Frost-trosor, ingen blöja!!!! till dagis idag!
Vinst!!! Wohooo, känner mig stark!

Att samtala med barn

Dags att träna koncentrationen igen.
(För er som inte känner till det, så är koncentrationen en del av det som hårdast tar stryk, vid depression, ångest och stress)

Jag älskar att läsa, och har en hel hög böcker, som legat och väntat i över två år på att bli lästa.
Mest är det böcker som handlar om barn.
Allt från deras sätt att vara och fungera, barnpsykologi, barns självkänsla och utvecklingsfaser.
Eller för att vara korrekt, böckerna handlar om barn, men tanken med att läsa dom, är för att få mer kött på benen som förälder.

Jag har alltid varit nöjd med mig själv i min mammaroll och vetat på kvällen, när jag lägger mig, att jag alltid gjort mitt bästa med barnen.
Men jag har också alltid läst på, om föräldraskap.
Plockat vettiga saker här och där och anammat i vardagen.

Nu känner jag mig dock en aning vilsen, i Teklas extrema utvecklingsfas, som hon nu befinner sig i. Samtidigt som pressen att sluta med blöja, sluta med napp och sluta med välling, tränger sig på.
Kaos!!

Nu ska jag bli klokare...





Om jag lyckas, bli lite klokare alltså, så lovar jag att dela med mig.

Ljuset = En Lily-dag!

En ljus dag idag.
Äntligen.
Äntligen en tillräckligt frisk familj, för att kunna hälsa på en liten Lily idag.
Jag har väääääntat länge, på denna dag, ska ni veta!
Men basiluskerna har härjat vilt i 29:an! Och inte vill vi smitta en liten ny bäbis.

Lily, om du kunde förstå hur mycket kärlek och ljus, du fyllde fasters hjärta med idag.
Underbara.
Ljuvliga.
Alldeles fantastiska lilla onge!





























Tack för dig, Lily!
Och tack till din mamma och pappa för idag!
Vi älskar er!

Ingen vet...

Hur svart det egentligen är.

Ingen vet på riktigt, hur ont jag har varje dag.

För jag låtsas, och ler.

Jag biter ihop.

Ingen vet, hur jag mår på riktigt, varje dag.

Jag släpper in, en liten bit.
Då och då.
Men aldrig allt.

Aldrig.

Det skulle ingen orka.

Det orkar ju inte ens jag.


"If you try walking in my shoes,
You'll stumble in my footsteps"

Om att drömma...

Sophie, om ditt liv inte såg ut, så som det ser ut idag?
Om det inte fanns någon smärta i dig?
Ingen saknad och längtan?
Inget trauma?
Ingen stress, ångest eller oro?
Ingen dödslängtan?
Inga som helst hinder?

Om du inte var bara en överlevare, utan faktiskt en "levare"?
Om livet bara hade varit som vanligt?

Vad är då dina drömmar i livet?
Vad drömmer du om?
Vad skulle du göra?
Vilka ljus hade då brunnit inuti i dig?

Okej, i så fall hade jag drömt om...

• Att koka en stor bytta med god soppa, bakat bullar, som jag brett med en tjockt lager smör och lagt god ost på. Sen hade jag gått runt i olika städer, och delat ut soppa och bullar, till alla, som inte har ett hem att laga egen i.

• Jag hade läst till socinom och eventuellt specialpedagog av något slag efter det.
Sen hade jag startat ett behandlingshem och gjort allt i min makt, för att hjälpa andra att hjälpa sig själv, till ett nytt och bättre liv.

• Jag hade skrivit en bok och sen kanske en till...

• Jag hade föreläst.

• Jag hade köpt en gård, där jag och min familj kunde bo, tillsammans med höns, får, katter, hundar, några kor, kanske nån gris och varsin en häst till Tekla och Tristan. Där skulle vara ett stort trädgårdsland, så vi kunde odla allt vårt eget.
Och en stor fruktträdgård.

• Jag hade tagit körkort.

• Jag hade haft fosterbarn i mitt hem.

• Jag hade tagit med min familj på utlandssemestrar.

• Jag hade varit med och startat fina och kärleksfulla barnhem i länder, där det behövs.

• Jag hade åkt på spa oftare.

• Jag hade börjat på yoga, kanske någon mer träning.

• Jag hade umgåtts mer med alla mina älskade vänner.

• Jag hade börjat laga mat ordentligt igen.

Jag hade....

Why bother?
Så är det ju inte ändå...
Jag är bara en överlevare, inget mer...

Glöm det, Sophie!

Just Breathe...

Jag andas...
More or less...

Kärlek till alla som skriver och skickar kärlek till mig.
Orkar inte svara och publicera kommentarer just nu...

I'll be back...

Första brevet till Lily

Hej du lilla prinsessa,

Sophie heter jag och jag är din faster.
Egentligen inte en faster enligt ordboken, men sånt är inte viktigt, tycker vi.
Din pappa och jag är kusiner, men han är som en bror för mig och kommer alltid att vara.
Så därför kallar vi mig för "faster".
Faster Sophie.
Det ska jag leva upp till alla dagar, det lovar jag dig.

Du kan tro att jag älskar din pappa och är så stolt över honom.
Han har skapat ett sånt fint liv och förberett så bra för dig, tillsammans med din mamma.

Han är speciell.
Jag vet att han kommer att bli världens bästa pappa till dig.
Jag har sett dom egenskaperna redan.

Och du, underbara Lily...
Dig har vi väntat på sen den dagen vi fick veta att du låg i mammas mage.

Idag kom du ut till den stora världen och redan den första sekunden, jag fick se dig på bild, blev jag förälskad i dig.
Så liten och vacker.
Och så lik farfar/morfar Sune, att gåshuden spred sig över hela min kropp.
Det ska du vara stolt över.
Han var också speciell.

Söta Lily, faster väntar och längtar efter att få hålla dig i sin famn och pussa din panna.

Så mycket ljus och kärlek du för med dig, redan första dagen i ditt liv.
Jag ser framemot resten.

Och du, faster lovar att skämma bort dig och lära dig massor av bus.

Välkommen älskade Lily!!

The Sweetest Gifts

Quietly while you were asleep,
The moon and I were talking.
I asked that she'd always keep you protected.














She promised you her light,
That you so gracefully carry.
You bring your light and shine like morning.

And then the wind pulls the clouds across the moon.
Your light fills the darkest room,
And I can see the miracle
That keeps us from falling.














She promised all the sweetest gifts.
That only the heaven's could bestow.
You bring your light and shine like morning.

And as you so gracefully give,
Her light as long as you live.
I'll always remember this moment.














Min älskade lilla Tekla.
Mitt mirakel.

YouTube - Sade - The sweetest gifts

Tekla, mamma älskar dig!!

En Höstdag För Två År Sedan...

Nej, jag orkar inte beskriva precis hur jävlig denna dagen har varit.
För jävlig det har den varit, och det räcker så.
Alla andra dagar är precis lika jävliga, egentligen inget annorlunda med denna.
Förutom att det är precis just två år sedan, livet bestämde att just vår älskade onge inte skulle vara här med oss längre.
Det är onsdag, istället för måndag, som för två år sedan.
Men himlen, vädret och lukten ute är exakt likadan.
Hatar just den kombinationen av vinden och regnet.
Det för mig rakt tillbaka...
Jag är ensam.
Ingen förstår, ingen kan föreställa sig hur det ser ut eller hur det känns, när man ser sitt eget barn bli påkört och dö.
Jag lämnar känslorna och tankarna där...
Orkar inte mer.
Det är jävligt.

Jag och Tristan brukade sjunga sången från "Trollkarlen från Oz" tillsammans.
"We're off to see the wizard, the wonderful wizard of Oz"...
Vi höll varandra i handen och gjorde "hoppsa-steg".
"Follow the yellow brick road" sjöng han på sin underbara engelska och skrattade.

Jag har länge velat göra den gula sten-vägen till honom.
Nu var tiden inne.
Jag är så nöjd.
Vet att han älskar den.
Hör honom sjunga inuti i mitt huvud och hjärta...
"Follow the yellow brick road, follow the yellow brick road"...
Min vackra onge.
Sjunga kan han, och är helt suverän på engelska.

"The yellow brick road" är på plats.
Och jag är så tacksam för min Anna och Mia, som hjälp mig, att få den klar.























(Några "lånade" bilder) Tack:-)

Älskade människor runt oss, nära och längre ifrån, Tack för era tankar till oss idag, via mejl, sms och post.
Ni värmer oss alltid.

Tristan, mammas bästaste onge...
Gå så länge...
"Follow the yellow brick road"...
Mamma kommer sen.
Jag lovar.

Follow The Yellow Brick Road

Youtube - "Follow the yellow brick road...."

Dark Paradise...

Krig.
Krig inuti mig.
Vill vara stark.
Men är så svag.

Simmar,
Men sjunker som en sten.
Simmar.
Simmar.

Andas,
Trots syret är slut.

Måste överleva,
Men lever inte.

Ser så dåligt i mörkret,
Följer den svaga ljusglimten,
Men går ständigt vilse.

Jag är vilse.
Rädd.
Jag är så rädd...

"Every time I close my eyes,
It's like a dark paradise.
No one compares to you.
I'm scared that you,
Won't be waiting on the other side."

Så trappas det upp...

September här igen.
De finas födelsedagarna är över.
Den 24:e närmar sig och jag hackar tänder.
Ångesten i kroppen trappas upp.
Orsakar mer kaos inuti igen.
Jag är rädd.
Jag har så ont.
Jag är så rädd.
Jag har ont.

Ett barn ska inte dö.
Man ska inte leva utan sina barn.
Man ska inte se sitt barn dö.

Det är fel.
Fel.
Fel.

Såhär ska det inte vara.

Min underbara Tristan, jag förstår fortfarande inte...
Och jag lider varje dag utan dig.
Min kloka och fina underbaring.
Hur är det möjligt att livet är, utan dig.

Andetagen är tunga.
Ta bort det onda.

Saknar dig.
Jag saknar dig.
Jag skulle ha kramat dig mer.
Skulle ha pussat mer på dig.
Skulle ha struntat i att sova och bara lekt med dig, alltid.
Jag skulle...
Jag skulle...
Vadsomhelst...
För lite tid till.
Bara lite tid till.

Ett "Tack"

En dag, som började bra, blev dålig mittemellan och slutade fint.

När det där "dåliga" tog för stor plats, ryckte min hjärtevän Anna ut.
En promenad ner till Tristan för att tända ljus.
Men underbara Anna hade med ryggsäcken med en termos te och fika.

En fantastisk stund nere hos Tristan, alldeles svart, men så stjärnklar himmel.


När vi sagt "Natti natti Tristan" och gått därifrån, tittar jag upp och får se ett magnifikt stjärnfall.

Ett "Tack".
Ett "Jag var där med er"

Precis när jag behövde det som mest.
Somnar lite varmare i hjärtat, med tankarna hos min älskade onge.

Tack Anna, du är guld och jag älskar dig.

Vanish - Buzzador

Jag bestämde mig för längesen att testa på buzzador.
Ni som inte känner till vad det är, kan läsa mer om det här; Buzzador

En kort förklaring;
Om man är med, så får man erbjudande om olika kampanjer på alla möjliga slags produkter. Om något erbjudande passar, skickar man en intresse-anmälan och har man tur, blir man utsedd och får vara med.
Då får man produkten hemskickad gratis, man ska prova den själv, men även dela ut mindre exemplar till vänner, familj, grannar osv. Man kan berätta om produkten i olika sociala medier, dvs göra reklam för produkten och säga vad man tycker om den.

Det tog lång tid innan det kom en kampanj som passade och intresserade mig.
Men så kom det ett mail en dag om Vanish.
Detta nappade jag på och blev utvald till kampanjen.

Det skickades hem en stor låda med olika vanish-produkter och även mindre prover att dela ut.


Jag har aldrig haft vanish hemma själv förr.
Helt ärligt pga att jag tycker det är dyrt, och därför prioriterar bort den, vid storhandlingen.
Men så har vi också en hel del kläder i Teklas garderob med fläckar och annat, som aldrig riktigt försvinner i tvätten.
Vita kläder, handdukar och lakan, som inte riktigt håller sig vita längre efter tvätt.

I ärlighetens namn är jag seriöst överraskad.
Gamla vita linnen, som endast används att sova i numera, som blivit grå-dassiga med åren, blev faktiskt helt vita igen med vanish.
Även känslan i tyget kändes "nyare" igen, inte så slappt, utan mer stramt och tight igen.

Jag och Anna var ju och plockade björnbär för ett tag sen. Smarta jag, tog på mig en ljusrosa tröja!
Klantigt som fasen, när man ska stå i björnbärs-snår.
Hela tröjan var full av blå-lila fläckar.
Trodde aldrig den skulle bli ren igen.
Det låg t.o.m länge i tvättkorgen, för jag tänkte att det inte var lönt ens att försöka.
Men en dag åkte den med in i maskinen, och när jag hängde upp den, upptäckte jag att det inte fanns en enda fläck kvar.
Helt sjukt! Kunde knappt tro det.

Jag är supernöjd!
På riktigt!
Inget tvshop-snack!
Tvätten känns verkligen fräschare och renare.
Jag blir bara lite less vid tanken på att mina vanish-burkar snart är slut, och att jag faktiskt inte har råd att lägga den summan på det.

Summan av kardemumman...
Vanish - superduper produkt, men priset är lite väl saftigt enligt mig.

Buzzador, Tack för att jag fick vara med i denna kampanj.

Nu orkar jag inte mer...

Det finns en gräns för alla.
Hur mycket man orkar.
Vad man klarar att sortera bort och vad man orkar konfrontera!

Jag är trött nu.
Jag är arg.
Förbannad.
Ilsken och hatisk.

På alla oförstående, taktlösa, empatilösa och framförallt riktigt elaka människorna.
Som mailar mig och som kommenterar i min blogg.
Anonymt såklart.
Med innehåll bara för att stjälpa mig.
Få en motreaktion.
Provocera.

Fel forum.
Det är aldrig ok att provocera eller försöka göra någon annan människa illa.
Men att skriva allt det där, som vissa gör till mig, är riktigt sjukt!

Och mina älskade läsare, som stöttar mig så kärleksfullt som ni gör, tro mig...jag har inte publicerat dom värsta...

Denna fick jag nyligen...


Därför tar jag nu bort funktionen att kunna kommentera anonymt, till en början. Så får vi se hur det går, annars får jag komma på något annat...

Jag tänker inte bemöta kommentaren.
Dom som känner mig vet.
Och det är allt som betyder något för mig.

Snälla ni som kommenterar era elakheter, kan jag än en gång be er försvinna??
Skapa er ett liv i kärlek.
Skaffa en rolig fritid.
Ni kommer sova bättre på nätterna, med hjärtat fyllt av kärlek istället för hat!
Låt mig vara!
Jag kommer att hitta er till slut...

När talet inte längre finns...

Karl-Johan

Anna och jag tog en tur till skogen, för svamp-plock på egen hand, utan vår "svamp-lärare med oss.
Förväntansfulla gick vi med våra korgar länge, utan att hitta varken något intressant eller ätbart.
Anna började tjata om fika-paus...
"Måste ha kaffe"!!! :-)

Men då plötsligt bara stod dom där i all sin prakt.
Ljuvliga Karl-Johan svampar!
Total lycka, och kaffet glömdes bort.

















Plocka, plocka, plocka!!!
Efter det var vi nöjda och begav oss mot en mysig fika-plats.


Allt smakar så gott på en stubbe i skogen, och med korgar fulla av Karl-Johan.

Glada begav vi oss hemåt, där rensning och torkning av svampen väntade.
































Resultatet blev klart ikväll!
Så ljuvligt väldoftande och torkade Karl-Johan.
Sjukt nöjda med oss själva.


På torsdag ger vi oss ut igen...
Då ska vi hitta nåt nytt ställe och satsa på kantareller!

Wish us luck!!

Kramar från svamp-nördarna