En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

lördag 16 februari 2013

Kan inte förstå...

Kan inte förstå, att du är borta.
Kan inte förstå, att jag inte kan hålla om dig.
Kan inte prata med dig, om alla dina funderingar.
Kan inte lyssna på dig, när du leker på ditt rum.

Jag kan inte förstå.

Kan inte förstå, att jag inte ska tjata på dig om tandborstning fler gånger.
Kan inte förstå, att du inte kommer in på morgonen fler gånger och kryper ner under mitt täcke.

Kan inte förstå.

Jag ska inte hämta dig på dagis fler gånger.
Dina kompisar växer, men inte du.
Jag kan inte förstå, att du för alltid bara blir 3,5 år.

Jag förstår inte.

Jag förstår inte, att du är borta.
Mitt barn?
Som jag älskar mer än livet självt.

Jag förstår inte.
Hur kunde det bli såhär?
Mitt bröst bränner av saknar efter dig.
Jag är trasig utan dig.

Tristan, min älskade onge - du var hela mitt liv.

Och jag kan verkligen inte förstå...


Jag älskar dig, mitt älskade underbara barn.
Jag blir aldrig densamma utan dig.
Världens finaste Tristan.


Mamma längtar desperat efter dig.

Massage hos Ulrika.

Ulrika, en för mig främling, skrev ett mail till mig för några veckor sen.
Hon ville ge mig en gåva.
Göra något för mig.
Hon hade hittat till min blogg och kände med mig.
Hon jobbar som hudterapeut på Slottsplatsens Hudvård i Landskrona.
Jag har så svårt för att ta emot...
Men jag blev så rörd, av hennes sätt, omtanke och medmänsklighet, att jag kunde inget annat än att tacka ja.
Så idag har jag varit iväg med min ömma, spända, onda kropp och fått en riktigt härlig massage av Ulrika.
Nu sitter inte längre mina axlar uppe vid öronen.
Rygg, nacke, armar, händer, huvud och ansikte fick en ljuvlig massage.
Minns inte när jag var så avslappnad i kroppen senast.
Kändes som jag gick därifrån med en ny kropp.
Favoriten var absolut ansikts och huvudmassagen. Där sitter mycket mer spänning än man tror.

Jag är stolt över mig själv idag.
Jag tog emot.
Det är så jag tänker nu.
Jag vilar i era händer.

Ulrika, mitt varmaste tack - det var fantastiskt skönt!

Kram Sophie

onsdag 13 februari 2013

Så jävla trött...

Jag är så jävla trött på att ha såhär förbannat ont.
Jag är trött på att kämpa och orka.

"Jag förstår inte hur du överlever, Sophie? Jag skulle inte överleva utan mina barn"

Det gör jag inte heller.
Jag överlever inte utan honom.
Jag lever inte.
Jag är inte död heller.

Jag är tvingad att leva.
Jag får inte dö.

Jag vill inte dö.
Jag vill bara inte leva utan honom.

Livet - fy fan

När ni andra kramar era barn godnatt på kvällen, och släcker lampan, släcker jag hans ljus och säger godnatt till en bild.

Det är inte ert fel, ni ska njuta av det!
Det är bara jävligt och brutalt för mig.


Och jag är så jävla trött...