En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag två barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

torsdag 13 december 2012

Mamman till pojken som blev påkörd av tåget...

Det är dom.
Dom där.
Föräldrarna till pojken som blev påkörd av tåget.
Ni vet, i Billeberga.

Jag är inte Sophie.
Just nu är jag mamman till pojken som blev påkörd av tåget i Billeberga och dog.

Han bodde i det gula huset.
Han gick på mitt barns dagis.
Jag såg honom ofta i byn.
Dom gick på samma bvc som oss.
Hans pappa jobbar på min mans jobb.
Dom bodde i samma hus som oss i Helsingborg.
Mamman och jag har gått i samma klass.
Vi låg på BB tillsammans.

Och så vidare...

Vi är dom.
Vi kommer alltid vara föräldrarna till pojken som dog i den hemska tågolyckan i Billeberga.

Jag är hon.
Jag är mamman till pojken som blev påkörd av tåget och dog.




23 kommentarer:

  1. Ja, fina Sophie. Tyvärr. Så jävla orättvist.
    Det är ni som råkade ut för detta vidriga, hemska, ofattbara, brutala.
    Men du är fortfarande Sophie, goa och fina Sophie. Med trasigt hjärta. Önskar det fanns något jag kunde göra för att lindra. För att förändra.
    Kärlek till dig och dina nära.
    Kramar

    SvaraRadera
  2. Du är mamma till dina två fina barn Tristan & Tekla ..kramar <3

    SvaraRadera
  3. Du är också en fin och fantastisk människa som jag är så glad att jag fått lära känna just tack vare att vi fick våra underbara ungar ungefär samtidigt. Jag önskar så att jag kunde lindra din smärta och ännu hellre ge dig goa Tristan tillbaka men det kan jag inte.

    Kram Cecilia

    SvaraRadera
  4. Det är så många blytunga bitar för dig och familjen att bära i detta.
    Jag tänker på er.
    All styrka och kärlek till er! <3

    SvaraRadera
  5. För de som inte kände er är ni nog "dom", för de så har vänner som känner er är ni "dom" och för de som har bott grannar med er är ni "dom". Men inte för oss. Ni är fortfarande Sophie och Henrik som är mamma och pappa till Tristan och Tekla. För mig är du fortfarande vännen som inspirerar mig att vara en fin mamma, du är tjejen med bred härlig skånska som får mig att le, du är supersnygga Sophie som får mig att önska en så cool look, du är Sophie som är påhittig och låter barn få vara barn och utvecklas på ett fantastiskt sätt. Henrik är coola killen som älskar musik och jag förknippar honom med gitarr och fiske.

    För oss blir ni aldrig "dom", men ni är Sophie och Henrik med trasiga hjärtan. Det är den stora skillnaden sen "pojken i Billeberga dog". Ni är fortfarande samma unika, fina männsikor med stora hjärtan och härliga personligheter. Ni ÄR inte olyckan, aldrig någonsin i mina ögon. Styrka och kärlek <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad fint skrivet! En riktig vän

      Radera
    2. Kan bara hålla med, så himla fint skrivit❤❤
      Och så sant.

      Radera
    3. Hade samma tanke, så klockrent skrivit!

      Radera
    4. Fina ord, får tårar i ögonen. /Caroline W

      Radera
  6. Det är du verkligen Emilia... S.

    SvaraRadera
  7. Tänker så på er...Underbara Shofie..Sänder styrkekramar om å om igen..../christel

    SvaraRadera
  8. För mig är du den vanliga Sophie, som jag promenerar titt som tätt med....vi babblar en jädra massa om allt mellan himmel o jord, skrattar ihop och bölar ihop (ja, jag vet...mest jag som bölar...!) Du är en sprallig och go tjej, säger vad du tycker o tänker och det är en stor del av dig som jag bara älskar!

    Du är samtidigt en himla go och gla mamma till två fina och underbara barn, vilka du verkligen ger all kärlek i världen <3 Du är också en underbar sambo till en go grabb! Ni är tillsammans en underbar familj i mina ögon och kommer alltid att vara det. Verkligen förebilder, för mig och säkert för många många fler.

    Kramar i mängder! <3
    // Krellan

    SvaraRadera
  9. Allt det du skriver om har jag funderat över Sophie! Jag har funderat över om personer ni inte känner men som bor i Billeberga, tittar på er och tänker/säger till varandra att där är "dom". Jag hoppas innerligt att det inte är så utan att folk istället tar mod till sig och pratar eller ger er en kram.

    Anna

    SvaraRadera
  10. Det går inte förstå hur det känns för er, helt omöjligt. Jag känner er inte men läser definitivt inte din blogg av nyfikenhet. Jag hamnade här efter olyckan för att jag inte kunde få den ur mitt huvud, har aldrig blivit så upprörd o ledsen förut, över någon jag inte känner. Nu kan jag inte sluta gå in här, mår dåligt o gråter varje gång men kan jag bara ge en gnutta stöd är jag nöjd. Är så otroligt ledsen för er skull o även om vi inte känner varandra ser jag dig också som en förebild, du verkar vara en väldigt go och "vettig" mamma. Skulle lika gärna kunna vara jag eller någon annan som hamnat i din situation, vem som helst med barn i den åldern. Så vansinnigt onödigt, orättvist, grymt att det skulle behöva hända alls. Tänker på er varje dag, vare sig jag läser bloggen eller ej så finns ni i mina tankar. Kram Caroline W

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känns som du skrev mina ord. Är inte av nyfikenhet, utan för att jag tänker på er jämt, tänder ljus och tänker på tristan. Tänker på er som verkar underbara, på tekla som är en go tjej som förlorat sin bror. Jag kan inte säga att ni är dom, även om jag inte känner er, men jag känner er inte heller.
      Ni är fina!

      Radera
    2. http://www.youtube.com/watch?v=ulTF41PJcrY

      Radera
  11. Kära Sophie så duktig du är att skriva om din/er älskade Tristan, jag beundrar dig din fina blogg du har, som jag går in och läser när jag orkar , det gör så ont, det är hemskt allt är som en dröm som man vill vakna från. Jag kan känna din smärta genom hela mig när jag läser om din förtvivlan, din ilska du känner för att Tristan inte finns hos dig/er.Önskar innerligt att ni orkar genom detta.Varma kramar till er , tänker på er

    SvaraRadera
  12. Precis som många redan skriver: Jag är inte heller här för att nyfiket sprätta runt i sorgen och smärtan, och jag har aldrig tänkt tanken på att du skulle vara "den där mamman". Du är en helt enastående person, Sophie, och den kärlek som finns här på din sida är förmodligen bara en liten bråkdel av den Sophie som rör sig i Billeberga.

    När jag hörde om den här olyckan och blev länkad in på din blogg (då visste jag inte vad det rörde sig om), var det något inom mig som gick sönder i ren förtvivlan över den situation som liksom drabbade er en helt vanlig, regning vardag. Jag har själv två små glada flickor som sliter sig ur min hand titt som tätt och jag bara inser att livet är så fruktansvärt skört och sårbart.

    Jag är så tacksam för att jag får följa dig här på din blogg, att jag liksom får rikta min kärlek någonstans, för du och hela familjen finns i mina tankar varje dag. Och så tycker jag att du är fantastisk, Sophie, som ger alla oss som behöver få skriva till dig och ge av vår kärlek möjligheten till detta. <3

    Det finns en dikt av Peter Pohl som har följt mig under många år, som lite fångar min känsla av nödvändigheten att få vara just här på din sida:

    "Var du än är, är jag där.
    Inte för att du vill, än mindre för att jag vill,
    utan för att jag ingen annanstans kan vara."

    Nu skrev jag den rakt från minnet och ber om ursäkt för om jag citerar herr Pohl fel. Jag tänker förstås på den sista frasen: "utan för att jag ingen annanstans kan vara." Huruvida du vill ha mig här eller inte, det vet jag inte, jag bara hoppas att jag inte tränger mig på och lämnar en alltför stor börda efter mig. När det gäller frasen "än mindre för att jag vill" så finns det en stark önskan hos mig varje gång jag går in här, att jag skulle ha läst fel ända sedan september, just för att er verklighet och dina erfarenheter, kära Sophie, är så brutala. För att liksom få rikta min kärlek och att hantera vetskapen om att ni finns och att ni kämpar så kolossalt varje dag, känns det som att jag inte kan vara någon annanstans än här och läsa din ord, och förhoppningsvis känner du av något av den kärlek som jag bara önskar att få ge.

    (Förlåt, nu blev det väldigt långt!)

    Kramar!

    SvaraRadera
  13. För mig kommer du alltid att va Sophie.
    Sophie som jag lärde känna genom en annan tragisk händelse tyvärr.
    Sophie med det glada skrattet och dom vackra ögonen.

    Vi fick våra pojkar med ett halvårs mellanrum drygt och sedan dess har vi återigen följt varandra.
    Jag har kännt stor likhet med dig i vårt föräldraskap och alltid sett dig som den kloka kärleksfulla mamman du är till dina barn.

    För mig är du Sophie.
    Vackra, kärleksfulla, kloka Sophie.
    Och inget annat.

    Jag kramar dig genom rymden..<3

    Julia

    SvaraRadera
  14. Och du är en underbar sådan <3/Linda

    SvaraRadera
  15. Ni må va Dom & du må va Hon för många.
    Men för släkt & vänner är ni Mamma, Pappa, Syster, Bror, Sambo, Barn, Barnbarn, Kusiner, Vänner.....Listan kan göras lång Sophie.
    Du & jag umgås inte. Vi vet vem den andra är, har bott nära varnadra som små & växt upp i samma by.
    För mig är du inte Hon. Du är fina Sophie, som alldeles för tidigt förlorade din älskade son Tristan. Du är Mamma till Tekla & ängeln Tristan. Du är Flickvän till Henrik. Du är Storasyster, Barn & Barnbarn....

    SvaraRadera
  16. Jag har en fyraåring min hjärta värker för er.

    SvaraRadera
  17. Jag har en fyraåring, mitt hjärta värker för er. Jag kan inte fatta hur mycket sorg man måste orka bära.

    SvaraRadera