En blogg från hjärtat på en trasig mamma. I den ena handen, håller jag ett barn, som bor i himlen. I den andra handen håller jag ett barn som bor kvar på jorden. En blogg om att tvingas överleva en tragedi av värsta slag.

torsdag 8 mars 2018

Tacksamhet

Vet ni, att få vakna upp till ett stort hav av kärlek, är verkligen magiskt!

Tack!!!!

Jag känner mig stolt, varm och så tacksam.

Många är ni som bär mig, med er kärlek via sms, mail, sociala medier, hälsningar eller möten mitt i vardagen.

Jag kan knappt tro att ni pratar om mig? Jag är ju bara lilla jag...

Under en lång, lång tid ville jag verkligen inte leva längre.

Jag ville dö.

Jag var så säker, på att jag hade levt färdigt här.

Jag har ett fantastiskt socialt nätverk runt mig, i form av familj, vänner, bekanta och främlingar, och de är så stor del i min väg tillbaka.

Att göra detta programmet med Anja Kontor var egentligen ganska självklart för mig, trots att det kändes oerhört läskigt och utlämnande. 

Dels för att det är ett sätt för mig att fortsätta bearbetningen av min livslånga sorg, att tala om mitt bagage verkar väldigt terapeutiskt för mig.

Men också för att ni är många som skriver till mig, om hur jag med min livshistoria inspirerat, motiverat och till och med förändrat ert liv.

Det är stort.

Och det ska man förvalta.

Att det blev tillsammans med Anja, var ingen slump, snarare ödet som förde våra vägar samman.

Det var meningen.

Jag hade inte lagt mitt ömtåliga bagage i vilka händer som helst.

Anja är ödmjuk, rak och ärlig med så mycket fingertoppskänsla, och framförallt jobbar hon så hårt. Och det är tack vare hennes styrka, envishet och ambition som ”När livet vänder” blir just det, det är.

Värdigt, respektfullt, starkt och vackert.

Tack Anja, jag är stolt att kalla dig min vän.

måndag 5 mars 2018

När livet vänder...

Hej vänner,

Såhär är det...

Denna länk känns lite obehaglig att dela, och lite jobbig att uppmana er att se. Dels för att den handlar om mig, men också för att den handlar om något hemskt. Dagen som förändrade mitt liv för alltid, dagen då mitt barn blev påkörd av tåget och dog. Jag trodde aldrig jag skulle överleva. Jag har arbetat hårt med mig själv, för att nå dit jag är idag. Jag tog beslutet att vara med i #närlivetvänder med Anja Kontor, för att ge hopp till andra som befinner sig i det svartaste mörkret, men också för att jag tycker att vi måste bli bättre på att våga prata om döden, sorg och annat jobbigt. På så vis blir det mindre ensamt, för de som befinner sig i mörkret.


https://instagram.com/p/Bf6rGMvg0az/

tisdag 1 augusti 2017

Jag har tre barn!!

Tre gånger har jag varit på Helsingborgs lasarett och fött barn.
Tre!
Tre gånger har jag kommit hem med världens underbaraste ongar.
Tre!
Jag har ammat, bytt blöjor och fått kaskadspyor över mig, av tre olika ongar.
Tre!
Jag har varit med och lärt tre ongar att ta sina första steg.
Tre!
Tre ongar kallar/har kallat mig för mamma.
Tre!
Ni hajjar min poäng nu va?
Jag är TRE-barnsmorsa!
Jag har TRE barn, två här hos mig och en i himlen.
Säg inte att jag har två barn, då provocerar du skiten ur mig, och det orkar varken du eller jag, okej?
Jag har fött tre barn, då är jag trebarnsmamma.
Det blir inte ogjort, för att en av dom dör.
Jag är fortfarande Tristans mamma.
Precis som jag är Teklas och Fionas mamma.
Tre.



söndag 23 juli 2017

Jag är okej.

Jag är okej.
Jag känner mig starkare än nånsin.
Jag har inte bara överlevt, jag har börjat leva igen.
Jag har tvingats, på det brutalaste sätt, till att fortsätta leva, efter att ha sett min son dö, i en fruktansvärd tågolycka.
Jag trodde aldrig det skulle gå.
Det har varit fem fruktansvärda år.
Jag har kämpat mot så mycket skuld och självhat.
Jag har kämpat mot en sån desperat saknad efter Tristan, att självmord varit mitt enda alternativ i tankarna.
Jag har kämpat mot fördomar, klyschor, rädslor och okunskap hos människor jag mött.
Jag har kämpat mot ångest.
Mot stress.
Mot sömnproblem.
Mot oro och rädsla.
Jag har hatat.
Jag har hatat livet så mycket, att det inte funnits energi till nåt annat.

Men så fanns Tekla där.
Kvar i livet.
En glad onge, som behövde mig.
Min livlina.
Den jag fortsatte att andas för.
Och Henrik.
Och min fina familj.
Mina underbara vänner.
Och alla dessa fantastiska medmänniskor.
Mina fina vänner i vsfb-föreningen.
Läkare, psykologer och handläggare på försäkringskassan. Som aldrig slutat kämpa för mig.
Som vägrat att låta mig ge upp.
Som orkat, när inte jag själv orkat.

Vilken kärlek jag fått.
Omtanke och förståelse.
Det har fått ta sin tid.
Man kan aldrig stressa en trasig människa.

Jag tog beslutet att bli mamma igen.
Det bästa beslutet jag tagit de senaste fem åren.
Jag fick en Fiona.
Vilken gåva denna onge är.
Hon får mig att vilja mer.
Se livet.
Njuta av livet.
Leva i livet.

Att se Tekla och Fiona tillsammans är det vackraste jag vet.
Mitt hjärta skuttar omkring av lycka i bröstet på mig.
Jag älskar att kunna tillåta mig själv att känna den känslan igen.

Det händer mycket i våra liv just nu.
Med en ny läkare, ny psykolog och ny medicinering sedan några månader tillbaka känner jag mig starkare än nånsin.
Jag är inte hel.
Jag har fortfarande fruktansvärt ont.
Jag saknar fortfarande Tristan desperat.
Jag har massor kvar att arbeta med mig själv.
Men jag är okej.
Och det är okej, att inte vara hel.
Och det är okej, att inte vara glad alltid.
Det är okej, att sörja resten av livet.
Jag får ändå fortsätta att vara med.
Jag är okej.

Jag får en del förfrågningar på både min facebook och instagram, från omtänksamma människor, som undrar hur vi har det.
Jag förstår oron och omtanken.
Men jag har haft ett otroligt behov av att få "vara privat".
Men nu har jag i alla fall startat upp ett instagramkonto till, som jag tänkte skulle gå hand i hand med bloggen.
Ni är välkomna att följa mig där, om ni vill.
Med.Barnen.I.Handen heter det kontot.
Man kan säkert länka, men så teknisk är jag inte än.

Tack.

lördag 5 november 2016

Ännu en Allhelgona helg passerar...

Så sitter jag här och funderar över vad jag ska skriva om denna helg, Alla Helgons Dag.
Jag vet, det är inte ofta, men idag känner jag mig tyst och inga ord blir till bra meningar.
Jag saknar mina älsklingar i himlen varje dag, och jag har ljus tända för dom varje dag.
Men såklart lite extra denna helgen.
Syster hann före till Tristan idag, hon hade rensat bort löv och gamla blommor så fint.
Och Tekla hjälpte till att tända alla hans lyktor.


Tidigare i veckan var jag nere och la en krans hos honom, som jag gjort själv på en pysselkväll. Det var en speciell kväll och jag återkommer mer om den en annan dag.


I ösregnet fortsatte vi vidare till minneslunden för att tända ljus för resten av våra fina, som vi saknar.

Hittade en fin bön skriven av en Eva Langrath på nätet, som jag vill dela med mig av.

"Mörk är kvällen.

Kylan biter

första snön.

Vandrar stilla

hemåt.

Minns er som

varit.

Vandrat före.

Tårar väter

kinden.

Saknar.

Minns

med glädje.

Du som är

tröstaren.

Välsigna

alla de

som sörjer."

Du som är tröstaren.
Välsigna alla de som sörjer....


Fint.
Dom orden somnar jag till.

Kram Sophie

tisdag 1 november 2016

Teklas Halloween-pyssel

Alltså vi är inte så "halloween'iga i vår familj, men det blir ju en större och större högtid även i vårt land, och det är inte lönt att kämpa emot.
Däremot försöker vi hålla det på en ganska låg och snäll nivå.
Jag och Henrik tycker inte att skräck, skrämmas och andra läskigheter hör ihop med barn.
Vad som är skräck, skrämmas och läskigheter är upp till varje familj att avgöra, vad som känns okej för dom.
Jag personligen tror dock inte att barn är riktigt redo att avgöra det själv, jag tror att ganska mycket samlas i vårt undermedvetna, och sen kan ge uttryck i olika rädslor, såsom mardrömmar och mörkerrädsla. Det är ju förstås sånt som är vanligt hos barn även annars, men man behöver ju inte spä på.
Jag kritiserar inte hur andra gör, jag bara talar om varför vi känner och gör som vi gör.
Tydligen finns det människor som tycker synd om barn som inte får uppleva halloween i dess rätta anda, dvs med spöken, monster, lik och annat som ska skrämma barnen.
Och tänka sig, jag känner precis tvärtom!
Men som sagt, det är upp till var och en hur man vill göra.
Men i vår familj är halloween väldigt nertonat, i alla fall så länge barnen är små och inte visar nåt större intresse för det.

Så härhemma blir det glada spök-lyktor, färgglada pumpor, goda spindelmuffins och söta spök-maränger när det ska halloween-pysslas!








Själv är jag glad att skräpet är över nu...

Kram Sophie

fredag 21 oktober 2016

Tekla observerar och reagerar...

"Mamma, när jag och pappa var här på willys en gång, på just denna parkeringen, då var där en tjej som satt i en bil sidan om, som hade en liten hund i knäet, och hon RÖKADE inne i bilen! Det var verkligen inte så snällt mot den hunden. Den kanske får den röken i sin andedräkt, och blir sjuk eller nåt. Sånt tycker jag är dumt!"

Ja, Tekla jag håller med dig, verkligen jättedumt!

Mera bajsblöjor åt folket!!

Tänk att hur många människor som helst kan gå förbi mitt hus och titta konstigt (ja, jag har sett genom fönstret), men inte en enda kan knacka på dörren och säga;
"Hej, du har nog glömt en påse med bajsblöja härute, som fåglarna hackat sönder och dragit ut över alla stenplattorna.
För jag är ju en småbarns-mamma och har händerna fulla hela tiden, när båda barnen är hemma, och jag glömmer väldigt snabbt att en sjukt illaluktande tanna-bajsblöja sattes utanför dörren, medans jag klädde på mig, för att sedan kunna gå ut i soprummet med det.
Men så...ville fem-åringen spela ett spel, och bäbisen ville välta omkull torkställ med all tvätt, och vips så hade jag glömt bort bajsblöjan utanför dörren.

Men jag antar att människor kanske gillar att ha en hackad bajsblöja flygandes omkring härute, eftersom inte en enda snällt kunde påminna mig.
Eller så kanske dom tror att jag gillar det?

Varför, varför, varför är människor så rädda eller försiktiga med att störa-hjälpa-fråga?

Liksom;
"Usch, en bajsblöja!! Bäst vi inte lägger oss i"

Tack o Hej Leverpastej!

tisdag 18 oktober 2016

Att få en ursäkt...

När något händer som inte känns bra, är det viktigt att lyssna till den känslan.
Viktigt att ta den första spontana känslan på allvar. För det är den känslan som faktiskt styr vem vi är, vad vi accepterar, hur våra värderingar ser ut och framförallt hur vi mår.
Ta på allvar, det betyder inte agera direkt, utan istället kanske fråga sig själv, varför det inte kändes bra, bolla tankarna med sin partner, vän eller någon annan som står en nära.
Kommer man sen fram till att det fortfarande inte känns bra, så är det dags att agera.
Många skrattar säkert lite tyst för sig själv nu, för det verkar orimligt just nu, men jag har varit sjukt konflikträdd förut. Rädd för vad människor skulle tycka och tänka, om jag sa si eller så.
Men inte längre, och det är något jag arbetat hårt med.
För min åsikt räknas.
Min åsikt är viktig.
Mina känslor räknas.
Jag är viktig.
Och det är viktigt att jag talar om hur jag vill bli behandlad och hur jag vill bli bemött, om det sker på ett sätt som inte känns bra för mig.
Hur ska människor annars veta?
Och hur ska annars den dåliga känslan jag fick i magen kunna försvinna?

Så...
När det ett år gamla reportaget om mig och Tristans olycka plötsligt lades upp på nytt på den tidningens facebooksida i söndags, och människor började kommentera och dela, och jag stod helt oförberedd på detta, slog det bort benen helt på mig.
Och jag är införstådd med att allt på nätet lever vidare, och att det kommer att dyka upp då och då, men det är skillnad när en privatperson gör det och när en stor tidning gör det, i frågan om hur stor uppmärksamhet det blir.

Den gamla Sophie hade blivit ledsen, arg och tyckt att det var för jävligt gjort. Sen hade hon sparat den dåliga känslan och låtit den gnaga där i magen och bröstet.

Men nej, det där funkar inte längre. Jag har ingen plats och ingen energi till sådana dåliga känslor längre.
Så jag skrev ett mail till tidningen, och berättade hur jag kände och fick ett snabbt svar, där man verkligen bad om ursäkt, och höll med om att inte bara en förvarning utan även en förfrågan hade varit på plats innan man gjorde detta.
Och faktiskt så kändes den dåliga känslan lite mindre dålig då.

Eftersom det sen även var en massa kommenterar på inlägget, varav en kändes riktigt, riktigt dålig och triggade igång så mycket ångest i mig, erbjöd dom sig att ta bort inlägget helt.
Och ja, personen som skrev den kommentaren fick också ett mail av mig.
Och en ursäkt har även kommit därifrån.
Den var inte illa menad, men blev så så fel.
Och det är så viktigt hur vi uttrycker oss genom det skrivna ordet på nätet. Det kan bli så fel och göra så illa.

Case closed, moving on!

Ps. Jag behöver inte försvaras, jag är inte attackerad.


Kram Sophie

söndag 16 oktober 2016

Som ett slag i magen...

Så,
Idag för fyra år sedan släppte jag taget om den fysiska delen, som fanns kvar av mitt barn.
Vi begravde Tristan.
Hans lilla kropp i en kista.
Ner i jorden.
Aldrig mer klappa hans fina hår.
Aldrig mer titta in i hans nyfikna, bruna ögon.
Aldrig mer ha honom sittandes i mitt knä.
Aldrig mer känna hans mjuka hand i min.
Aldrig mer höra honom ropa "mamma".
Aldrig mer.
Aldrigheten.

Jag har precis lika ont idag, som för fyra år sedan.
Möjligtvis ännu mer.
Då var sorgen ny.
Inlindad i chock och mediciner.
Famnar att falla i överallt.

Nu har jag lärt mig om saknad på riktigt.
Chocken har släppt.
Jag har förstått min nya verklighet.
Ingen medicin som skyddar som bomull.
Och famnarna blir färre med tiden.

Idag är det den 16 oktober, för alltid den dagen, då jag släppte taget om hans kropp.
För alltid den dagen då jag lämnade honom åter i Guds famn.

Och som ett slag i magen, och med en jävligt taskig timing, och ganska respektlöst sätt beslutade någon att åter lägga upp ett gammalt reportage från 2015 på facebook idag.
Jo, dom har rättigheter, äger reportaget och kan göra som dom vill.
Men man skulle ju kunna tänka sig att kanske skicka ett litet mail med en förvarning om att det skulle ske.
Så kanske man skulle kunnat undvika att få den jävla sparken i magen, bara sådär!

Nåja, nu ska jag försöka sova, innan ångesten blir för stark, och vinner helt över denna nattens sömn.

Vet ni, aldrigheten är riktigt jävla jävlig.




torsdag 6 oktober 2016

Det här är min mormor.




Det här är min mormor.
Här med Tekla, läsandes saga efter saga.
Tröttnade aldrig eller fick slut på tålamod.
Alltid mer kärlek och uppmärksamhet att ge.
Det var sån hon var.
Älskade oss alltid.
I varje andetag.

När min första riktiga kille gjorde slut, när jag var sjutton år, och tårarna aldrig tog slut på mig, kom mormor med en stor paket glass. Det hade hon sett på Beverly Hills 90210 på tv, att dom gjorde, när någon fick hjärtat krossat.
Japp, så cool var hon.
Hon kollade på "bevvan".
Hennes favorit var såklart Brandon Walsh.
Han var ju så "kär påg", sa hon.

Min mormor dog på sjukhuset i Lund den 26 november 2015.
Hon kämpade emot det några dagar.
För vår skull, försökte hon.
Men hon var trött, och orkade inte mer.
Ville inte mer.
Hon längtade efter Tristan.
Och sin mor.
Hon sa det till mig flera gånger, när jag satt hos henne.
"Jag längtar efter Tristan, jag längtar efter Tristan, jag saknar honom, jag saknar mor".
Jag frågade om hon var rädd.
Hon svarade att det var hon inte.
Jag sa att det var okej att släppa taget.
Att hon fick gå till Tristan och mor, om hon behövde det.
Hon kämpade några dagar till, innan hon slutade att andas.
Jag hade Fiona i magen då.
Dom hann inte träffas.
Det gör ont.
Men mest ont gör det för min egen skull.
Jag saknar hennes villkorslösa kärlek varje dag.
Jag saknar hur hon älskade mig, med varje andetag.

/Sophie

måndag 20 juni 2016

Jag är bara tjock!

Näää, för tusan jag är INTE gravid igen!! Så det kan ni nu sluta att spekulera i! Jag är fortfarande tjock efter graviditeten med Fiona, som för övrigt bara är knappa fem månader! Och även om jag inte älskar att se ut såhär, så är mitt utseende inte min prio ett just nu.
Men om någon betalar en kock, städerska, trädgårdsmästare, personlig tränare och nanny till mig, så kan jag tänka mig att prioritera om lite. Allt för att ni ska slippa se mig tjocka mage och bekymra er så mycket för den!
Nä, då nämner vi inte det mer!
Tack för ordet!

Kram Sophie